Studie visar att data från möte med patienter och brukare inte alltid representerar deras behov

Petter Falk, nybliven doktor i statsvetenskap vid Karlstads universitet och Centrum för tjänsteforskning (CTF), har i avhandlingen ”Assemble Care // Align Data” belyst förutsättningar och premisser för det vi kallar datafiering.
– Det som förvånade mig mest var att datafikation accepteras intuitivt, trots att det finns ett slags intellektuellt motstånd, säger Petter Falk.

"Big data" är ett uttryck som ofta används idag, men i din studie fokuserar du istället på de små detaljerna. Varför?

– Först och främst ska det sägas att "de små detaljerna" inte är en motsats till det som vissa kallar Big Data. Det är ju när de små detaljerna, såsom enskilda dokumenterade interaktioner med sjukvården och socialtjänsten, ackumuleras som det faktiskt skapar en kritisk datamassa. Detta blir i sin tur en del av det jag belyser i min avhandling, nämligen de förutsättningar och premisser som ligger till grund för det vi kallar datafiering, när omvandlingen av liv och samhälle normaliseras.

Vilka är de tydligaste upptäckterna du har gjort i din studie?

– Jag har framför allt tittat på hur datafiering uppstår och vilken effekt detta får på synen på patienter och brukare som subjekt. Och den kanske tydligaste upptäckten i denna studie är att det finns en, så kallad, epistemologisk dissonans i hur data förstås som en resurs, och vad den kan åstadkomma. Sjuksköterskor och socialsekreterare är medvetna om att den data de producerar i mötet med patienter och brukare inte alltid på ett rättvist eller relevant sätt representerar den situation eller de behov som patienten eller brukaren har. Samtidigt väljer svenska välfärdsorganisationer ändå att basera både beslut och nya datadrivna satsningar på denna data. I slutändan, argumenterar jag, leder detta till att representationen av patienter och brukare som datadrivna subjekt undermineras, och i längden bör det betraktas som en demokratisk risk

Varför är just de här resultaten tydliga?

– Dessa tendenser blir inte helt tydliga förrän man zoomar ut lite och tittar både på det lilla och det stora. Det är lätt att fokus hamnar på det som upplevs som ny teknik, såsom AI och robotar, istället för på grundförutsättningen för att dessa ska fungera – nämligen data. Men om man har levd erfarenhet av den offentliga välfärdens datadrivna system, till exempel som sjuksköterska eller socialsekreterare, så är man ofta väl medveten om dess tillkortakommanden.

På vilket sätt tror du att din forskning kan komma till nytta?

– Jag hoppas och tror att den kan komma till nytta som en utgångspunkt för reflektion kring data och datadriven välfärd. Min upplevelse är att det finns ett behov hos både praktiker och beslutsfattare att konceptualisera data som en demokratisk resurs, men det är oklart hur man ska gå till väga.

Datafieringen av exempelvis vården skulle effektivisera mycket – har det blivit så?

– Här är det först och främst viktigt att skilja på digitalisering och datafiering, för de är inte samma sak. Digitalisering är, lite förenklat, att göra en analog process digital. Datafiering innebär en ökad användning och normalisering av data.

– Det är också viktigt att resonera kring vad effektivisering är och hur det begreppet används för att beskriva en organisations tillstånd. I mina studier har jag märkt att ibland kan en digital tjänst eller lösning göra stor nytta för en viss praktik. Men i andra sammanhang kan den medföra en administrativ börda och ännu mer byråkrati. Och det som är effektivt för välfärdsorganisationer, exempelvis att minimera tid med patient eller brukare, kanske inte alls är vad patienten eller brukaren vill ha.

– Det jag kan säga utifrån min forskning kring datafiering är att begreppet "effektivisering" ofta används som ett signalord för att möjliggöra nya datadrivna system och ny produktion av data, även om det kanske inte är något som direkt efterfrågas av patient- och brukargrupper. I min studie kallar jag det för en "datafied gaze", en slags blick där aktörer ständigt letar efter nya sätt att omsätta mötet med patienter och brukare i data.

Hur har din studie mottagits?

– Om vi ser till den empiriska kontexten så har den mottagits på olika sätt. Operativ personal, såsom sjuksköterskor och socialsekreterare, lyfter ofta på axlarna och säger att "det här visste vi redan", samtidigt som de är tacksamma över att någon sätter ljus på fenomenet som ett problem. För strategisk personal och beslutsfattare är det ofta lite svårt att ställa sig kritisk till datafiering eftersom det blir en indirekt kritik av digitalisering som process. Eftersom hela deras tillvaro är så präglad av en strävan efter att digitalisera så mycket som möjligt blir det också ett slags ifrågasättande av en slags rådande logik och etik kopplat till organisationernas mål. Då blir mina forskningsresultat, även om de kan te sig intuitiva, ett slags hot mot den pågående ambitionen.

– Samtidigt ser jag redan nu att de frågor jag lyft i min avhandling resonerar med flera välfärdsorganisationer. Till exempel har en av de organisationer jag studerat valt att referera till min forskning i sina nya digitaliseringsstrategier, och med två andra organisationer har jag pågående diskussioner om att sätta upp en utbildning om just datafiering i demokratiskt styrda verksamheter.

Petter Falks avhandling

Assemble Care // Align Data: An Ethnographic Study of Datafication in Swedish Public Care

---

---